Snabbt bestämde jag mig och i fredags lämnade jag min man och barnen hemma och bar mig iväg. Resan startade redan när jag satte mig i bilen. Vilket äventyr! Att få åka iväg alldeles själv och vara helt fri till nästa dag kändes gudomligt.
Jag körde på snirkliga bergsvägar som bar mig högre och högre upp. Det var bara jag och min lilla bil : ). När jag kom fram till parkeringen så valde jag en stig som kändes rätt och sen gick jag. Jag gick. Och njöt. Trots både skavsår och riktigt tung ryggsäck. Vem bryr sig om sådana detaljer när allt jag kunde känna vara lycka. Frihet. Det bästa av allt. Efter ca 10 minuter var jag helt ensam och träffade inte en enda människa förrän nästa dag.
Underbart landskap
Jag gick genom vackra skogar fyllda av gamla, gamla träd. När jag kom ända upp på toppen av berget var utsikten otrolig. Och det var fullt av stora, gamla stenar. Vilken energi! Vilken kraft. Solen lyste och jag hittade massor av blåbär att äta. Mmm...
Sovplats
Det kändes inte rätt att sova ute bland stenarna. Energin där kändes alldeles för stark och opassande. Så jag bestämde mig för att klättra ner för berget och lägga mig utanför en liten stuga jag redan kände till. Klättringen var minst sagt äventyrlig! Det var så brant och jag tror det bara var bergsgetter som gått där före mig. Jag kasade på rumpan och tog tag i grenar för att inte ramla och benen skakade när jag äntligen kom ner. Läskigt!
Sedan lade jag mig utanför stugan och väntade in natten. Det var allra första gången jag sov ute alldeles själv och jag var inte så kaxig kan jag lova. Först var det så vackert. Vacker solnedgång, tindrande stjärnor och fullmånen som lyste så starkt att den lyste upp hela berget. Sedan började rädslorna smyga sig på. Tänk om det kommer vilda djur? Tänk om någon galning dyker upp? Tänk om jag skadar mig och inte hittar hem igen?
Jag försökte lugna ner mig genom att koncentrera mig på min andning. Andas in. Andas ut. Och när det kändes läskigt tittade jag på stjärnorna. De var så vackra och kändes så trygga. Tänk att vi alla i hela världen ser samma stjärnor. Magiskt.
Det kom inga vilda djur och ingen galning dök upp. Jag sov lite emellanåt och resten av tiden tittade jag på stjärnorna. Natten var mycket lång men när solen gick upp var den som en eld som lyste upp hela horisonten. När solen sen var uppe så försvann rädslan och jga var så glad och tacksam att ha överlevt. Jag vågade egentligen inte men jag gjorde det ändå.
En av anledningarna till att jag ville sova ensam ute var att jag ville utmana mig själv. Att våga mer. Att ge mig ut på ett äventyr. Det är ok att vara rädd. Jag vill inte sova mig igenom mitt liv och stanna hemma och göra saker som känns trygga hela tiden. Jag vill våga. Jag vill gå längre än jag egentligen har modet att göra.
När jag nästa morgon tog på mig ryggsäcken igen och började gå med mina mörbultade ben så kändes det bra. Jag kände mig trygg och stark. Och modig. Jag gick sedan i flera timmar tillbaka till parkeringen. Innan natten hade jag bett att få se ett djur. Men bara på håll och inte på natten för att inte bli rädd. När jag sedan långsamt började köra ner från berget fick jag syn på en rådjursmamma och hennes barn som sprang över vägen. Jag bromsade för att kunna se dem tydligt och då stannade hon till. Vände på huvudet och tittade på mig en stund och sen sprang hon vidare. Underbart! Be och du skall få. Eller hur var det nu? Jag kände mig så lyckligt lottad.
Efteråt
Nu känner jag mig trött men lugn. Jag har fyllt min kropp med ensamhet och tystnad. Mina ögon har fått se så mycket vackert och mitt hjärta är fullt av kärlek. Jag bad om en egen resa och jag fick den. Jag känner att denna resa är början på en ny fas i mitt liv. Mer jobb, mer kreativitet. Mindre oviktiga saker. Jag har fått ett helt annat fokus och en inre styrka och klarhet som jag saknade innan.Jag vet vad som är rätt för mig. Just nu. Lycka. TACK!
Kramar, Karina
Just vad jag skulle göra...om inte vädret var som det är här (ombytligt, regnigt). I a f inspirerande att läsa om din vandring.
SvaraRaderaSka gå en liten pilgrimsvandring i morgon fm, genom Nackareservatet. Har märkt att just benämna vandringen så, inte bara gå ut, hjälper mig att fokusera osv.
Tack.
Så underbart att få ta del av din "resa". Känner igen mig så i din berättelse. Det är så vackert att vara där ute själv, ensam med universum, samtidigt som man tvingas möta sina rädslor kan man inget göra än att överlämna sig och i det växer man. stor varm kram till dig. /Pernilla
SvaraRaderaMaria: Ja vädret hjälper ; ). Bra att ha ett fokus för vandringen tycker jag. När jag gick shamankurser kallade vi vandringarna för medveten gång (ungefärligt översatt) och vi blev genast mer uppmärksamma på allt som var runtomkring oss och även inuti. Hoppas den blev fin!
SvaraRaderaPernilla: Ja, jag tänkte faktiskt på dig. Häftigt att vara ensam och utomhus. Verkligen! Jag känner att jag växte lite. Och är mycket mer närvarande med barnen sen jag kom hem. Varma kramar till dig.