Stockholm nästa!

Jag börjar bli lite nervös inför Den Stora Resan. Efter några år med små barn och man har jag vant mig av med att resa själv. För inte så länge sen packade jag lätt min ryggsäck och drog ut på äventyr. Då var det lättare för mig att lämna allt och fly än att stanna kvar och bygga något. Det har verkligen hänt mycket den senaste tiden och jag älskar mitt liv. Men ibland längtar jag tillbaka till det gamla, "enkla" livet och nu när jag går in i en ny fas i mitt liv, blir stunder av egen tid, av frihet möjliga igen.

Det känns både helt fantastiskt och galet roligt. Och lite läskigt, ovant. Det är intressant att se hur snabbt ett sätt att vara på kan förändras. På bara några år.

En Kanaliseringskurs till!

Och det känns verkligen helt magiskt att Pernilla och jag ska ha kurs igen nu till helgen! Aldrig hade jag kunnat ana att det skulle bli en kurs till så snart! Och det verkar som att det blir ännu en i september.

Första kursen var ett stort steg som jag tog utan att veta hur det skulle gå. Alls. Det var min Stora Dröm att ha en Kanaliseringskurs. Till slut kände jag att om jag inte gör det nu så kommer det aldrig att bli av. Så trots att jag inte visste hur det skulle ske så bestämde jag ett datum, bokade en flygbiljett och hittade en lokal. Sen var jag ju tvungen att prata om den för att bjuda in deltagare. Emellanåt dök paniken upp men varje gång hade jag praktiska saker att göra så det gjorde Det Stora Projektet lite mer hanterbart.

När kursen väl började hann jag inte bli nervös utan var upptagen med att dela med mig av de enkla tekniker jag lärt mig. Och Mötet med deltagarna och Deras öppna hjärtan tog över. För kurserna handlar inte om mig utan om Dig. Du som vågar ta ett steg närmare Ljuset. Du som vill leva Djupare, Mer Medvetet och Du som vill leva i ett flöde av Kärlek.

Och jag arbetar inte ensam. Inte alls! Länge trodde jag att jag var tvungen att göra allt själv. Att jag inte behövde hjälp. Eller att ingen kunde hjälpa mig. Att ingen kunde förstå vad jag tänker och känner. Nu har jag äntligen förstått att det inte är så. Tillsammans är vi starka. Tillsammans blir Allt möjligt. Och vilken lycka det är!

Så kursen i våras var möjlig tack vare Pernilllas fantastiska stöd (och supergoda choklad med havssalt ; ), Nellie och Ulfs otroliga energi och närvaro. Och alla fina möten båda på vägen och under kursens gång.

Men när Pernilla ville boka in inte bara en utan två(!!) kurser så snart trodde jag inte att det skulle vara möjligt. Så fel jag hade. Denna gång är vi ännu fler och i höst växer gruppen ytterligare. Bollen har börjat rulla. Jag tog det första steget och nu har kurserna fått ett eget liv. De växer och sprider sig. Och jag är så Glad och Tacksam att få vara med om detta. Vilken Dröm! Och denna gång är det Pernilla som leder och jag som är hennes side kick. Roligt!

Tack, Pernilla! Och TACK till er som ska vara med, och till alla er som har uttryckt ert intresse för våra kurser. Det betyder så mycket för mig. Och om du är intresserad så finns det några få platser kvar.

I Kärlek och Ljus,

Gästbloggare: Maria Solleman

Här är jag och gästbloggar, vilken ära! För att jag – tillsammans med konstnärinnan Maria Nil Imre Andersson – har gett ut en bok, Jordens mynning. Poesi och bilder. Egen utgivning. Och allt började för drygt ett år sen.

Eller? Egentligen långt tidigare. Jag har skrivit sen sena tonåren. Ibland med års uppehåll. Skrivit igen. Stumnat. För två, tre år sen var jag nästan framme vid en punkt där jag kände: nä, nu skiter jag i det här med skrivandet, det får vara, orkar inte…

Just där vände det. Långsamt. Mödosamt. Med hjälp av terapi samt en kvinna jag mötte för drygt två år sen. Gita Ljunggren, som är medial, sa att skrivandet är min ”kärna”. En healing-process satte fart. Och nu, bara två år senare, har jag skrivit Jordens mynning.

Det känns märkligt samtidigt självklart. Som när man hisnar inför nåden som är oväntad men inte främmande.

Känner mig helhjärtad i själva skrivandet. Är ändå ibland kluven…det är krävande. Det är inte att sätta sig så kommer orden. Det är, för mig, en livsstil. Riktigt äkta blir det bara om jag connectar djupt inåt. Flödet rinner från en ”plats” där naturen råder. Alltså, mitt liv behöver ha en riktning i samklang med Jorden. Om jag stressar, slarvar med andningen, inte tar tid till reflektion, bara vara/skrota runt och liknande, slammar flödet igen.

Det här är ändå av godo och jag gillar det.

Värre är det med utåtriktningen. Där finns utsattheten, sårbarheten. Känner ni igen? Tänk om ingen läser, om ingen bryr sig…en bok, tänk om ingen köper. Tankar och känslor kan peppra alldeles vid sidan av ett lugn: det här är min uppgift, jag följer mitt hjärta, gör det jag ska göra i med- och motgång…mäter inte, värderar inte…det jag gör är heligt.

Jordens mynning började med att Maria Nil Imre, en facebook-vän (vi har fortfarande inte setts irl, vi bor långt ifrån varandra och omständigheter har hindrat) frågade om jag vill göra bok med henne. Hon hade läst min blogg, jag hade kommenterat hennes målningar på fb. Yes, sa jag utan tvekan. Så jag skrev utifrån hennes bilder. Inte tolkningar, utan associationer. Vi planerade och som vi planerade blev det inte alls (pga familjeskäl mm). Egen utgivning är ett äventyr, både lättare och svårare än jag trott. Allt det praktiska är så inte min grej, men oj vad jag lärt mig. Och nu: boken är inte perfekt, men den finns.

Jag känner nära på en stolthet över den resa vi gjort, Maria Nil och jag, att vi har låtit processen ha sin gång något så när i samklang med det vardagliga livet, att den fått ta den tid det tar. Som en födelse…

Jordens mynning

127 sidor med femtiotre existentiella dikter och åtta bilder. Texterna är skrivna med ett målande, flödande och rytmiskt bildspråk. Här finns känslomässiga djup, ljus och mörker vävs samman. Det är en nydanande bok som tänjer på gränser till språk och innehåll. Den personliga utgångspunkten är ett tilltal som vill inkludera läsaren:

"du i mig
är också
ett av mina ansikten"

Maria Sollerman har arbetat som journalist, ägnar sig nu åt skrivande i olika former. 

För mer info om innehållet kolla gärna min blogg här. Boken kan köpas genom att maila, ultra.mariasmail@gmail.com, och den kostar 175 kr (plus porto 24 kr).

Omtumlad och lite trött

Trots det senaste fotot till denna blogg så är jag trött och lite omtumlad. Som att något skakat om mig och så låter jag vinden virvla iväg mig. Jag tror att det började när jag kom tillbaka från resan till Sverige i början av april. Det var så fantastiskt att ha min första Kanaliseringskurs där och att vara med på Harmoni-expo. Jag var så uppfylld med Kärlek och Stjärnljus att jag bara flöt omkring och var Glad hela tiden.

Det var när jag kom tillbaka hem till Frankrike igen som jag landade i verkligheten. Och insåg att jag faktiskt var trött. Och behövde vila ut. Ta det lugnt. Göra inget och fylla på ett tag.

Gjorde jag det? 

Nä hä då. Det hade jag inte tid med. Vaddå vila? Jag älskar mitt jobb och det fyller på mig med kraft automatiskt. Det är visserligen sant. Men till en viss gräns. Och den hade jag glatt överskridit. Så jag jobbade på för att jobba igen allt det jag inte hunnit (och velat ; ) göra när jag var i Sverige.

Först märkte jag inte av det. Känslan smög sig sakta på mig. En dag insåg jag att det jag tycker är allra roligast inte var roligt. Och den känslan höll i sig. Jag fick tvinga mig igenom mina uppgifter. Jag betade av allt jag var tvungen att göra och det började kännas tungt.

Jag höll på så här i några veckor samtidigt som jag djupt inne i mig själv kände att det var dags att ta det lugnt. Att sitta alldeles stilla och Lyssna. Lyssna inåt. Bara vara, som det heter. Jag gjorde några tappra försök men det kom Viktigare Saker emellan. Som det brukar göra när jag motvilligt bestämmer mig för att ta hand om mig själv. Till slut tror jag att Gud/Gudinnan fick nog och tryckte på off-knappen.

I går hade jag ett viktigt Skype-möte på förmiddagen. Efter en mycket pratig och inte alls speciellt meditativ meditationsstund med en vän skyndade jag mig att koppla upp mig. Det var då jag upptäckte att varken internet eller telefonen fungerade. Hoppsan! Eller rättare sagt J-vla Skit, tänkte jag och började fixa och dona för att få allt att fungera igen. Sen sprang jag runt och pratade högt ett tag. Till sist insåg jag att det inte fanns något mer jag kunde göra.

Då gick jag äntligen ut och satte mig i gräset i trädgården och andades. Mina axlar sjönk ner i normalläge och det var så skönt att hinna ifatt mig själv. Resten av dagen var jag helt närvarande utan hysteriska Facebook-avbrott eller jag-ska-bara-kolla-en-sak-på-datorn-avbrott. Vad gjorde jag då? Jag lagade mat i lugn och ro (utan telefonen i högsta hugg), läste sagor för barnen och jag läste t o m i en bok. Kors i taket!

Det var så underbart! Och då bestämde jag mig för att ta det lugnare, internetta mindre... Och i morse gick jag upp kl 6 och mediterade själv en lång stund. Jag sprang faktiskt ut, barfota, och ställde mig i det kalla, våta gräset och såg solen gå upp. Wow! Det var mycket härligare än att börja dagen med att kolla mina mail. Surprise!

Nu, mina vänner, ska jag logga ut och gå på bio. Det blir en vacker film om födelser i olika länder runtom i världen. Och prat med fina vänner och några varma kramar. Riktiga. Inte bara virtuella : ).

Jag längtar efter fysiska möten idag.

Jag önskar dig en fin dag!

Varma kramar,

Karina