I går kväll var det dags för fullmåneceremonin med en mexikansk kvinna som tillhör toltekindianerna och hennes man. Vi samlades en liten grupp på en alldeles magisk plats långt nere i en grönskande, skyddad dal. Det är en ekoby som bara består av några bostäder (tipi, mongolsk yurta och en jordhytta) och vi samlades under det strålande månskenet. Det var så spännande att få ta del av ett annat firande av den fina, fulla månen och jag fick lära mig några nya övningar. Trots det kändes det lite platt. Det här att sätta stora, komplicerade ord på något så naturligt. Kanske är det dags för mig att göra ceremonier i min egen tradition. Själv eller med nära vänner. Istället för att söka nytt. Nya männsikor, nya tekniker. Kanske är allt samma sak. Kanske finns det bara en väg som är rätt för mig. Min egen.
Kramar, Karina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar