Det känns segt att blogga

Jag måste erkänna att det känns lite segt att blogga just nu. Jag känner mig inte speciellt inspirerad utan det verkar hända mer inuti än utanför. Trots att det är fullt upp i den yttre världen med småjobb i butik och skolgrejer med sonen. Det kan bero på att jag har haft mycket att göra med andliga aktiviteter och nu är i en fas då jag smälter all kunskap eller så beror det på att det är snorvarmt (runt 32 grader) så min hjärna är seg och jag vill bara bada och äta glass.

Förändringar

Jag läste Oriah Mountain Dremars blogg igår och hon pratade om hur mycket - eller lite - vi och andra egentligen förändras med tiden. Just nu känner jag att mina relationer och hur jag förhåller mig till andra faktiskt har föränadrats. Jag är mer ödmjuk och accepterande än jag var tidigare. Jag tror verkligen att vi alla gör så gott vi kan. I just det ögonblicket. Ibland är det jättebra och ibland mindre. Men just då var det vårt allra bästa. Det förändras från ett ögonblick till ett annat. Jag dömer andra mindre och känner mer och mer att herregud, kan vi inte vara shysstare mot varandra. Det är svårt att leva ibland och ingen av oss vet egentligen hur det är att vara någon annan. Den bedragna hustrun hade kunnat vara jag. Och mannen som bedrog hade också kunnat vara jag. Jag tror att vi alla kan begå alla handlingar. Det handlar om just den stunden. Var vi befinner oss då och vilka verktyg/vilket stöd vi har.

Mer glädje och värme

Den förändring jag försiktigt börjar se hos mig själv är att jag känner mer - och djupare. Och jag är mer närvarande med andra människor. Jag känner tydligare kärlek och värme för och från andra. Jag blir även mer tydligt arg och ledsen. Som att jag vaknat upp och blivit mer levande. För ett tag sen pratade jag och mina vänner i kvinnocirkeln om olika sätt att hantera tuffa situationer under vår barndom. En av tjejerna som alltid lyckas pricka in helt rätt och ställa frågor vi andra inte tänkt på frågade mig var mitt inre barn befann sig när jag stängde av mina känslor. Hmm... Jag insåg då att jag måste ha lämnat min kropp under långa stunder när jga var barn för jag har ofta minnen av hur jag inte kände något. Allt var ok utåt men jag minns inga känslor. Jag tror att jag lämnade min kropp och mina känslor och stället var med min döda pappa och änglarna.

Det var en chock för mig när jag började göra öviningar för kroppen. Den kändes jätteovan! Tung och jobbig. Jag måste fortfarande påminna mig om att komma tillbaka till den men jag är definitivt mer i kontakt med mina känslor och är mer jordad. Det gör att jga även kommer närmare andra människor och jag känner att andra dras mer till mig.

Med allt detta lämnar jag er nu för att slappa lite innan vi ska åka och bada. Jag känner mig inte inspirerad till att skriva något nyhetsbrev denna månaden men till midsommar ska jag koka ihop något.

Jättevarma kramar,

Karina