Hej fina vänner!
Jag har velat
skriva ett inlägg här så länge – ända sen jag kom tillbaka från min
Stockholmsresa – men oj, vad tiden går fort. Och för varje kurs jag gör desto
mer medveten blir jag om hur viktigt det är för mig att ha tid efteråt. Tid till
att landa. Tid till att smälta alla intryck och fylla på med energi igen.
Jag
älskar verkligen att hålla kanaliseringskurser. Det är verkligen magiskt att få
se hur varje deltagare öppnar upp sitt hjärta och sina sinnen för att bjuda in
guiderna. Det är mycket som ni släpper taget om och skalar av innan det är dags
att höja era vibrationer för att utbyta med era ljusguider. Och det utbytet,
den relationen ni skapar tillsammans kan ta många uttryck.
Kommunikation kan
ske genom ord, bilder, känslor, intryck, ett inre vetande, symboler. Allt är
möjligt och inget är rätt eller fel. Välkomna ditt sätt att vara så kan du
njuta av det och vara tacksam för de gåvor du får.
Nu är jag i alla
fall hemma i Frankrike igen och det var underbart att få vara i Sverige och
träffa mina fina, fina vänner igen och samtidigt var det lika fantastiskt att
se alpernas snötäckta toppar och sedan landa i ett soligt och jättevarmt
Marseille. Det känns som att jag får det bästa av två världar och detta är
verkligen mitt drömliv. Att få arbeta med allt jag älskar och känner djupt i
mitt hjärta att jag är här för att göra i detta liv. Jag har dessutom alltid
älskat att resa men under de senaste åren har inte familjefinanserna tillåtit
det och barnen var små och vi var så himla trötta hela tiden.
Jag sitter ute i
solen och skriver detta. Fåglarna kvittrar, det doftar syrén och nyklippt gräs
(grannens, hrm ; ). Jag är omgiven av barn som gör betong och samlar insekter
till olika experiment. Min skrivstil är en blanding av ögonblick av inspiration
och många pauser för att krama barn, skälla på barn och rädda uttorkade
sniglar. Livet helt enkelt.
Det har tagit mig ett bra tag att inse och acceptera
detta men nu börjar det sjunka in. Att acceptera det som är. Just nu. Inte
alltid önska mig bort till en idealisk situation som inte existerar.
Detta är mitt liv
och för det är jag djupt tacksam.
Varma
kramar och solsken,
Tack!
SvaraRaderaDetta var precis vad jag behövde höra ikväll.
"Inte alltid önska mig bort...som inte existerar", verkligen, på prick!
Just nu önskar jag mig bort till en omöjlighet. Eller kanske en annan verklighet som är möjlig, men ... det vet man aldrig... förrän det är så.
Jag läser fel gång på gång "Att acceptera det som det är", jag lägger till ett "det" eftersom jag måste verkligen ställa fast att det inte är på något annat vis just nu.
Tack för dina sköna ord,... Livet helt enkelt!
Kram!
Underbart : ). Tack för att du läser och delar. Varma kramar, Karina
SvaraRadera