Kraftiga energier i omlopp

Jag känner hur det stormar och virvlar av kraft under mina fötter. Och ovanför. Mitt i det står jag alldeles stilla och fokuserar. På att andas. In. Och ut. Och på att öppna mitt hjärta. Och öppna det igen när det stängs till. Omedvetet. Som tur är så hjälper barnen mig med det. Att vara i nuet. Och andas in kärlek. Och ut igen. Jag har inga höga ambitioner just nu utan försöker bara att vara. I alla enkelhet. Jag Är. Och om kvällarna somnar jag med en liten knubbig barnarm runt min hals. Då är det lätt att vara i nuet. Och känna tacksamhet för det som är.

Ha en skönt dag!

Kramar, Karina

Njuta av livet

Igår var det onsdag och då har franska barn ledigt från skolan. Det var 30 grader varmt och solen sken. Min fina vän Virginie och jag packade in alla barnen i hennes lilla bil och åkte ner till ån för att bada.

Barnen lekte i sanden och jag badade. Jag simmade en stund och sen satt vi och pratade och solade. I september! Jag är lite trött på värmen och längtar efter hösten och lite kallare väder men samtidigt känner jag att alla år i Sverige har satt sina spår. Måste suga ut varje droppe av sol innan sommaren är slut. Fast jag nu bor i södra Frankrike så sitter det fortfarande i mig. Soldyrkan : ).

Jag önskar dig en riktigt fin dag!

Varma kramar, Karina

Tillit

Denna veckan har jag övat mig i tillit. Det är verkligen en konst ; ). Jag har ingen väckarklocka så jag ställer in min kropp på att väcka mig 7.30 varje morgon. Det funkade jättebra! Och denna veckan har jag ingen bil så jag har fått skjuts av vänner. Jag ställde frågan till Universum och precis rätt person dök upp vid exakt rätt tidpunkt. Perfekt! Ibland påminner mig livet verkligen att allt är som det ska. Nu gäller det bara att lite på det : ).

Saknad

Min man är borta på kurs denna veckan. Han åkte i måndags och kommer hem i morgon kväll. Vi har förberett oss på det i några veckor nu och vi är vana att vara ifrån varann lite då och då. Jag är en självständig person och är van att ta hand om barnen själv i alla fall på dagarna och ganska ofta på kvällarna. Det här blir bra tänkte jag. Bara fem dagar.

Men sedan han åkte känner jag en klump i magen. Saknad. Den fysiska känslan av saknad. Den liksom trycker och ligger där och väntar tålmodigt. Ibland tänker jag inte på den men så fort jag får en lugn stund så känner jag att den ligger kvar där. Det var länge sen jag kände så och det påminner mig om när jag var yngre och saknade pojkvänner som bodde i andra länder. Jag har längtat och saknat människor en stor del av mitt liv.

Min familj är utspridd i flera länder och alltid har jag känt en saknad efter någon. Det är ingen dramatisk och jättestark känsla utan den ligger och trycker.

Trots att det känns jobbigt ibland så är jag tacksam för att jag har någon i mitt liv som jag kan sakna och som saknar mig. Och att jag känner vad som händer i min kropp. Jag är inte avtrubbad utan en levande människa. Och snart, snart ses vi igen! Aaaah!

Kramar, Karina

Pilgrimsfärd

Jag vet inte om man kan kalla det så men det kändes som att jag gav mig ut på en pilgrimsfärd. Jag hade längtat så länge efter att vara ute. Ensam. Högt uppe på ett berg. On top of the world. Med fantastiska vyer och utsikt åt alla håll.

Snabbt bestämde jag mig och i fredags lämnade jag min man och barnen hemma och bar mig iväg. Resan startade redan när jag satte mig i bilen. Vilket äventyr! Att få åka iväg alldeles själv och vara helt fri till nästa dag kändes gudomligt.

Jag körde på snirkliga bergsvägar som bar mig högre och högre upp. Det var bara jag och min lilla bil : ). När jag kom fram till parkeringen så valde jag en stig som kändes rätt och sen gick jag. Jag gick. Och njöt. Trots både skavsår och riktigt tung ryggsäck. Vem bryr sig om sådana detaljer när allt jag kunde känna vara lycka. Frihet. Det bästa av allt. Efter ca 10 minuter var jag helt ensam och träffade inte en enda människa förrän nästa dag.

Underbart landskap

Jag gick genom vackra skogar fyllda av gamla, gamla träd. När jag kom ända upp på toppen av berget var utsikten otrolig. Och det var fullt av stora, gamla stenar. Vilken energi! Vilken kraft. Solen lyste och jag hittade massor av blåbär att äta. Mmm...

Sovplats

Det kändes inte rätt att sova ute bland stenarna. Energin där kändes alldeles för stark och opassande. Så jag bestämde mig för att klättra ner för berget och lägga mig utanför en liten stuga jag redan kände till. Klättringen var minst sagt äventyrlig! Det var så brant och jag tror det bara var bergsgetter som gått där före mig. Jag kasade på rumpan och tog tag i grenar för att inte ramla och benen skakade när jag äntligen kom ner. Läskigt!

Sedan lade jag mig utanför stugan och väntade in natten. Det var allra första gången jag sov ute alldeles själv och jag var inte så kaxig kan jag lova. Först var det så vackert. Vacker solnedgång, tindrande stjärnor och fullmånen som lyste så starkt att den lyste upp hela berget. Sedan började rädslorna smyga sig på. Tänk om det kommer vilda djur? Tänk om någon galning dyker upp? Tänk om jag skadar mig och inte hittar hem igen?

Jag försökte lugna ner mig genom att koncentrera mig på min andning. Andas in. Andas ut. Och när det kändes läskigt tittade jag på stjärnorna. De var så vackra och kändes så trygga. Tänk att vi alla i hela världen ser samma stjärnor. Magiskt.

Det kom inga vilda djur och ingen galning dök upp. Jag sov lite emellanåt och resten av tiden tittade jag på stjärnorna. Natten var mycket lång men när solen gick upp var den som en eld som lyste upp hela horisonten. När solen sen var uppe så försvann rädslan och jga var så glad och tacksam att ha överlevt. Jag vågade egentligen inte men jag gjorde det ändå.

En av anledningarna till att jag ville sova ensam ute var att jag ville utmana mig själv. Att våga mer. Att ge mig ut på ett äventyr. Det är ok att vara rädd. Jag vill inte sova mig igenom mitt liv och stanna hemma och göra saker som känns trygga hela tiden. Jag vill våga. Jag vill gå längre än jag egentligen har modet att göra.

När jag nästa morgon tog på mig ryggsäcken igen och började gå med mina mörbultade ben så kändes det bra. Jag kände mig trygg och stark. Och modig. Jag gick sedan i flera timmar tillbaka till parkeringen. Innan natten hade jag bett att få se ett djur. Men bara på håll och inte på natten för att inte bli rädd. När jag sedan långsamt började köra ner från berget fick jag syn på en rådjursmamma och hennes barn som sprang över vägen. Jag bromsade för att kunna se dem tydligt och då stannade hon till. Vände på huvudet och tittade på mig en stund och sen sprang hon vidare. Underbart! Be och du skall få. Eller hur var det nu? Jag kände mig så lyckligt lottad.

Efteråt

Nu känner jag mig trött men lugn. Jag har fyllt min kropp med ensamhet och tystnad. Mina ögon har fått se så mycket vackert och mitt hjärta är fullt av kärlek. Jag bad om en egen resa och jag fick den. Jag känner att denna resa är början på en ny fas i mitt liv. Mer jobb, mer kreativitet. Mindre oviktiga saker. Jag har fått ett helt annat fokus och en inre styrka och klarhet som jag saknade innan.

Jag vet vad som är rätt för mig. Just nu. Lycka. TACK!

Kramar, Karina

Stillhet. Och lust att dansa!

Lust att dansa!

Efter morgonstressen satt jag uppe i skogen. I solskenet. I flera timmar. Och kände Moder Jord under mig, den vackra himlen ovanför mig. Skatorna kraxade och småfåglarna sjöng. Underbart! Då kände jag mig så lyckligt lottad att få hålla på med mitt andliga arbete.

Sedan gick jag hem och fick lust att dansa loss till den här låten:


Nu fick jag lust att åka till Indien också ; ).

Jag hoppas att du har en fin dag och känner dig älskad av Livet.

Soliga kramar, Karina

Ren och som ny igen : )

Ja, det var helt underbart och magiskt i söndags i svetthyddan. Som vanligt blev det inte alls som vi tänkt oss med barnen. Men jag svettades själv i hyddan medan lilltjejen ropade på mig utanför. Bra övning i att vara fokuserad ; ). Pappan tog hand om henne och så fort hon hörde att jag skulle gå ut så sprang hon skrattande iväg med min handduk... Busunge!

Underbart att svettas ut allt det gamla. Och sen lät jag vattnet skölja över mig flera gånger. Sen satt jag en lång stund framför elden och njöt. Av dofterna. Av närvaron. Av Allt Som Är. Så himla skönt. Sedan gick jag hem med barnen genom skogen. Regnet som öst ner hela dagen hade slutat och vi såg månen som var så vacker på himlen. Sedan vilade jag. Och nu har jag massor av energi och har varit Madame Super-Effektiv sen dess. Jag som varit ganska trött den senaste tiden känner mig jättepigg och sprudlar.

Mer jobb - hurra!

Nu rullar det in jobb och jag är så glad och tacksam över allt fint jag får göra. Vägleda andra på deras Väg. Göra roliga kreativa jobb. Lyllos, lyllos mig. Hösten känns bra. Jättebra. Och nu har barnen börjat skolan så jag har flera timmar varje morgon till att koncentrera mig och Vara. Ostört. Det är heligt. Och ovärderligt. TACK!

Ha en skön tisdag!

Stor kram, Karina

Dags för rening!

Sommaren går mot sitt slut och hösten är på intågande. Jag känner stark att det händer mycket och alla står redo att kasta sig in i den hektiska efter-sommaren-rushen. Nu ska jag och min lilla familj ta oss tiden att svettas lite tillsammans och rensa ut det gamla för att göra plats för det nya.

Min fina man har byggt en ny svetthydda inne i vår favoritgrotta. Det har regnat hela dagen men vi har redan förberett både ved att elda och stenar att ta ner i grottan. Jag ska trumma och svettas allt jag orkar och det ska bli härligt att dela denna uråldriga ritual med barnen. De tar allt som det kommer och verkar som att de alltid sysslat med sånt ; ). Efteråt kan vi svalka oss i vattenfallet som nog är stort för det har regnat hela dagen. Härligt!

Denna hydda har öppningen i norr, förfädernas och visdomens riktning. Det känns verkligen som att de gamla har gått med oss varje steg när vi skapade hyddan.

Jag skriver mer i morgon och ösnkar er en underbar söndag!

Varma kramar, Karina